Vi bor två minuter från värsta paradisstranden, det är så fint väder här att vi börjat älska när det väl regnar ute. 

Vi har träffat fina vänner, och haft hysteriskt kul. 

Men asså fyfan för att behöva säga hejdå. 

Många gånger har Josefine och jag funderat på varför vi är ute och reser, med tanke på att vi lider av sån enorm separationsångest.

Ibland önskar jag nästan att jag inte lärt känna vissa personer, för att då hade jag sluppit säga hejdå.

Det känns ju som en förjävla tråkig inställning, och istället borde jag bara vara tacksam över de fina människor jag fått spendera tid med. 

Men så ska de åka, och så blir jag ledsen och matt av tanken på att chansen är så liten att vi någonsin kommer ses igen. 

Mvh deppig tjej som sagt hejdå idag. 

Puss